Park & Natur

Park & Natur växte fram som ett hemmaprojekt utan namn och utan plan. Jag hade skrivit låtar i alla år men alltid haft svårt att avsluta och få ordning på idéerna när jag gjort egna grejer. I ett band finns det ju nån slags naturlig struktur, men i ett soloprojekt måste man skapa sina egna deadlines… Men det var två saker som gjorde att det lossnade: Dels att jag började skriva på svenska och dels att jag upptäckte ett mycket enkelt inspelningsprogram (ingen reklam haha) som kunde användas i telefon och senare på platta. Jag är ointresserad av teknik, har noll tålamod och hade aldrig orkat lära mig något inspelningsprogram tidigare men nu fick jag de snabba belöningar som krävdes för att fortsätta på egen hand. Lite som att fastna i en TV-serie där man bara måste få veta hur går. Och det svenska språket gjorde att jag kunde uttrycka det jag ville uttrycka och använda de referenser som finns runt omkring hela tiden. Lite som i hiphop, som jag alltid varit extremt inspirerad av i textskrivandet även om det kanske inte hörs i musiken.
Det var runt 2012-2013 som första låten blev klar med det här arbetssättet. Sen dess har jag haft flow. Eftersom jag har inspirerats av typ alla för mig kända musikstilar som uppfunnits under senaste halvseklet, och eftersom jag har nån slags rötter i både rock/pop, funk/hiphop, reggae, experimentellt, techno och synth var det i början rena lekstugan där vad som helst kunde komma ut. Skönt att inte behöva tänka på sånt utan bara köra. Men efter ett par år började det utkristalliseras två spår: ett åt indie/psych/gitarrock-hållet och ett som lät mer elektropop/new wave. Jag funderade hela tiden på att på sikt komma ut med mitt projekt, släppa grejer, kanske dra ihop ett band. Men dels fick jag jobba en del med min egen rädsla; hela grejen hade utvecklats till att bli grymt personlig och det kändes inte helt lätt att skicka ut det för allmän beskådan. Och dels hände massa annat som krävde sin uppmärksamhet. Men i början av 2016 började jag bli redo. Jag satte mig med Kalle Thorslund, som spelar trummor i projektet och som alltid har funkat som bollplank, och lyssnade igenom materialet. Vi valde ut några låtar som vi ville gå vidare med. Därefter kontaktade jag Johan Forsman Löwenström som jag jobbat med till och från under alla år, och han var intresserad av att prodda och spela in.
Vid genomlyssningen och när jag jobbade med materialet inför inspelning – och inte minst med hjälp av feedback från andra kloka människor – kom jag fram till att det var det mer elektroniskt inriktade materialet som funkade bäst. Jag tyckte det var svårare att göra nåt personligt av gitarrocken och det var dessutom roligare och lättare att vara kreativ med elektropop utifrån det arbetssätt jag hade, dvs att jag inte hade nåt band utan spelade allting själv.
I september 2016 gick vi in i Henryk Lipps Music-A-Matic Studio och spelade in tre låtar: Någon Annans Spöke, Tiden Kommer Ta Hand Om Såna Som Oss (som tack vare Kalle T gav upphov till genrebeteckningen ”undergångsdisco”) och När Dammen Brister. Under inspelningsprocessen och mixningen därefter kändes det roligare och roligare med synthar. Inspirationen kom inledningsvis från övergången mellan 70- och 80-tal och artister som David Bowie, Roxy Music, Japan, Ultravox och tidiga Simple Minds, men ”Dammen” kom att inspireras mer av såväl nyare elektropop som klassisk Giorgio Moroder-disco. Och med funken ständigt närvarande, om än bara mellan raderna. Detta gav blodad tand och halvåret därefter, inför nästa inspelning, rörde sig låtskrivandet ännu mer åt electroclash- och synthpop-hållet. Vi körde en ny inspelningssession i Music-A-Matic i maj 2017 som också resulterade i tre låtar: (Nöj Dig Aldrig Med) Nr 2 (gästad av Matilda Sjöström från Det Brinner och Steget), nyligen släppta Kryddor & Socker samt Mörka Sidan.
Mörka Sidan handlar om att befinna sig på en plats i livet där man upplever sig internerad, avstängd från andra människor och världen utanför, utan att ha en aning om när man kommer ut och utan att kunna göra nåt åt det. Jag skrev låten för ett par år sen och den första versionen var, trots texten, en ganska högenergisk new wave-låt med lite Roxy/Japan-stuk och inslag av acid house. Under inspelningen tillkom analogsyntar och mixningen resulterade i två versioner; en som ligger relativt nära originalet och så den som presenteras här, där syntharna har fått träda fram på de andra instrumentens bekostnad och där inspirationen i större utsträckning kommer från DAF och Conny Plank-kraut, även om låten otvivelaktigt fortfarande är pop.